När hösten drar in över landet startar Värmlandsserien igång!

Igår, 19:06

Foto: Linda Åkerström Wenneberg

+43

Klockan är snart tio och luften är sådär svalt och skönt höstig. Man känner det i hela kroppen att sommaren börjar tacka för sig och inomhussäsongen har gjort entré.

Säsongens första inomhustävling går av stapeln i Karlskoga, i Stråhallen.

Och som alltid möts vi av Britt. Glad, varm och välkomnande. Det är nästan så att man känner sig lite extra efterlängtad när hon ler mot oss när vi kliver innanför dörren. Anmälan prickas av, en symbolisk startavgift swishas och sedan bär det av ner till skjuthallen.

Där väntar Rolf Larsson, Chefen med stort C för Värmlandsserien sedan 24 år tillbaka.

Vi blir stående och pratar en stund. Värmlandsserien har funnits sedan 60- eller 70-talet. Tänk ändå. I flera decennier har skyttar samlats, spänt bågar, skjutit sina pil och tävlat tillsammans.

Visst är det fantastiskt att få vara en liten del av något som så många skyttar före oss har varit en del av?

Det är ingen jätteskara som packar upp sina bågar den här dagen. Men det behövs uppenbarligen inte särskilt många skyttar för att fylla en lokal med skratt, prat och förväntan. Här finns skyttar från BK Fjädern, Järnvägens BF, Bågskyttarna Kil, Älvenäs BK och Arvika Archery.

För flera är det även deras allra första tävling. Och visst finns det lite nerver i luften. Det är nästan så att man kan ta på dem. För är det tävling, så är det.

Rolf, mannen som verkar kunna allt. Han är lite som ”gubben i lådan”. Han är chef, domare och skjutledare. Han plockar fram, plockar bort, coachar, pratar, fixar och socialiserar. Dessutom tar han in alla anmälningar och protokollför alla poäng också. Han verkar helt enkelt kunna det mesta och dessutom vara överallt samtidigt.

Men så går han plötsligt iväg från vårt samtal, men vänder sig om efter några meter och säger med ett varmt skratt: Du vet väl att jag aldrig skjutit själv.

Kanske är det just därför han har orkat hålla fast vid sin position högst upp i toppen i hela 24 år. Han slipper ju bli distraherad av själva skyttet! Jag hoppas få möjlighet att prata lite mer med honom en annan gång så kanske vi får veta lite mer.

Värmlandsserien körs varannan gång i Fagerås och varannan gång i Karlskoga. Två orter, flera klubbar som hjälps åt, Fjädern, Kil och Älvenäs.

Skyttarna kliver fram och gör sig redo.

Borta på 12 meter står en av Fjäderns kanske allra nyaste skyttar. Hon har bara skjutit sju gånger. Och nu ska hon göra sin allra första tävling.

Tillsammans med pappa som också är ny.

De har båda fastnat för sporten och tänkt ungefär: varför inte prova att tävla också?

Och så står de där. Kanske lite nervösa. Lite förväntansfulla. Och förmodligen ganska nyfikna på vad de egentligen har gett sig in på. En bit bakom skjutlinjen har en liten men tapper publik samlats. Tre personer. Eller fyra med mig inräknad.

Vi kommer heja i tysthet på skyttarna. Möjligen en liten blick eller nick till den vi hejar på men också ett leende eller nick till någon annan som behöver. Bågskytte är ju inte direkt sporten som är känd nationellt för spontana vrål och hejarramsor. Men annat är det internationellt, ni kommer väl ihåg när Ludvig Rohlin igår lyckades leverera flera glädjetjut som hördes ända från Yankton i USA till oss i distriktet.

Snart börjar de välbekanta, dova dunkarna höras när pil efter pil träffar tavlor och buttar. Det är ett ljud som sitter någonstans långt inne i kroppen. Ett välbekant ljud. Ett tryggt ljud. Ett ljud som ger den där goa känslan av att vara hemma.Ett ljud som saknats under utomhussäsongen även om den varit fantastiskt härligt med tävlingar i sommarvärme och duggregn.

Efter första omgången om 30 pil blir det paus.

Och plötsligt förvandlas bågskyttehallen en våning upp till något som närmast liknar en väldigt informell lunchrestaurang. Potatisgratäng och kyckling, en macka, gröt, risifrutti, chokladboll, kaffe, vatten, sallad…

Det är ändå ganska mysigt det här med bågskytte.

För bara några minuter sedan stod alla koncentrerade sida vid sida och försökte sätta pil efter pil i det gula. Jaga sina egna poäng. Och kanske, om man ska vara helt ärlig, också jaga någon annans.

Nu sitter samma människor och skrattar, pratar och äter tillsammans. Det är en ganska fin kontrast.

En tävling där man också får vara ny. Efter en stund börjar folk röra på sig igen. Det är dags för andra omgången. Men innan vi startar behöver en av skyttarna gå på toaletten. Man kan ju tycka att det där borde ha hunnits med under pausen.

Men Värmlandsserien har överseende. Vi väntar.

För här finns en tolerans och en värme som gör att det inte blir någon stor sak. Och kanske är det just det som gör tävlingen så tillgänglig. Även om sonen till undertecknad kanske borde ha haft bättre koll på det här med toalettbesök…

Ingen tävlingslicens behövs. Som nybörjare får man möjlighet att prova på hur det är att tävla, räkna poäng och skriva protokoll och dessutom få hjälp av domare och mer erfarna skyttar. Man får komma som man är och man får lära sig längs vägen.

Till slut är tävlingens 60 pil skjutna.

Den alltid lika härliga avslutande applåden ljuder i lokalen. Handskakningar. En dunk i ryggen. Någon är jätteglad. Någon annan skakar lite på huvudet.

Jag passar på att prata med några av skyttarna och några ur publiken.

Vad är det bästa med Värmlandsserien?

Svaren kommer snabbt:

– När jag åkte hit i morse kände jag mig jättebra, men nu… Fast jag har ju egentligen bara tävlat mot mig själv. Det här är jätteroligt.

– Att träffa folk.

– Att träffa trevliga människor.

– Att få uppleva tävling utan all prestige.

– Första tävlingen! Jätteroligt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig.

– Det är roligt att se mitt barnbarn. Jag har följt honom i flera år. Och nu har jag provat att skjuta själv också. Men bara en gång. Det blir nog fler gånger. Jag tror faktiskt att jag också är vänsterskytt, precis som mitt barnbarn, för jag kan bara blunda med högerögat! Hon demonstrerar och vi skrattar.

– Alla får vara med!

– En bra första tävling. Nybörjare och världsmästare på samma linje.

– Att träffa folk från andra klubbar.

– Ett bra träningstillfälle.

– Att lära sig räkna och skriva protokoll.

Det är många svar. Men egentligen säger de ungefär samma sak. Gemenskap. Glädje. Låg tröskel. Och bågskytte.

Några skyttar stannar kvar en stund.

Utrustning granskas och jämförs. Frågor ställs. Någon fascineras av någon annans båge. Det pratas gamla tävlingsminnen och kommande tävlingar.

Ingen verkar riktigt ha bråttom hem.

Men till slut är det ändå dags att säga hej då.

Det är tidig eftermiddag när vi packar ihop och åker hem. Nöjda. Glada. Och redan lite förväntansfulla inför nästa deltävling. För det är något alldeles speciellt med Värmlandsserien.

Här behöver du inte vara bäst.

Du behöver inte ha tävlat hundra gånger.

Du behöver inte kunna allt.

Du behöver bara våga och ta med dig bågen eller låna en…

Du hänger väl med? Ta med en kompis och kom och skjut i Fagerås den 11/10.

För ju fler vi blir, desto roligare blir det.

Vi ses på skjutlinjen eller i publiken!

Resultatlista

//Linda